Vanliga sjukdomar och tecken på sjukdom
Gemensam kunskap om tecken som kräver åtgärd, och om metabol skelettsjukdom, hudskiftesproblem, parasiter, äggbundenhet, munröta, luftvägsinfektion, uttorkning, övervikt och vitamin A-brist, samt när djuret ska till en veterinär med kunskap om exotiska djur.
Tecken man ska reagera på
Reptiler och amfibier döljer sjukdom väl. Ett djur som är tydligt sjukt har ofta varit det länge, och tidiga tecken är små. Den som känner djurets normala beteende och vikt upptäcker förändringar först.
Reagera på dessa tecken:
- Aptitlöshet under längre tid, eller att djuret slutar ta det foder det brukar.
- Viktnedgång eller insjunkna kroppsformer. Vägning med jämna mellanrum är ett grovt, men pålitligt mått på hälsan, och en minskning kan tyda på dålig skötsel eller ett hälsoproblem. Eublepharis macularius och andra arter vägs bäst vid en fast tidpunkt, till exempel före utfodring.
- Slöhet, kraftlöshet, darrningar, ostadig gång eller oförmåga att hålla fast sig.
- Öppen mun vid andning, väsande eller bubblande ljud, slem vid mun och näsa.
- Kräkning eller ovanlig avföring: mycket tunn, blodig, med maskar eller i mycket liten mängd.
- Svullnader, knölar, sår, rodnad, skorpor eller missfärgning av huden.
- Hudrester som blir sittande, eller hudskifte som tar ovanligt lång tid.
- Insjunkna eller svullna ögon och skadad munregion.
Ett tecken räcker sällan för att ställa en diagnos, och det ska inte heller vara ägarens uppgift. Men flera tecken tillsammans, eller ett tecken som varar mer än ett par dagar, är skäl att kontakta en veterinär. Många sjukdomar hos reptiler och amfibier kommer av skötselfel: fel värme, för lite UVB, för låg eller för hög luftfuktighet, fel kost eller dålig hygien. Gå därför igenom djurets förhållanden före veterinärbesöket, och ta med uppgifterna.
Läs mer: Ljus och UVB Läs mer: Luftfuktighet, sprayning och ventilation
Metabol skelettsjukdom (MBD)
Metabol skelettsjukdom, kallad MBD (nutritionell sekundär hyperparatyreoidism), är en vanlig sjukdom hos reptiler i fångenskap. Orsakerna är lågt kalcium i förhållande till fosfor i kosten, brist på D3-vitamin, för lite UVB och för låg temperatur, så att djuret inte kan använda sitt foder. Den drabbar framför allt snabbt växande insektsätande och växtätande ödlor och sköldpaddor, och den beror nästan alltid på felaktig skötsel. Djur som Phelsuma grandis, som äter insekter och frukt, kräver därför både tillskott och ljus, vilket beskrivs i temana om kalk och vitaminer och om ljus och UVB.
Tecken är aptitlöshet, slöhet, ostadig gång, svullen eller sned underkäke och svullna, sneda ben, brott på ben och ryggrad, kloakframfall, darrningar och kramper.
Diagnosen ställs med röntgen och blodprover hos veterinären. Behandlingen är rättelse av kost och skötsel, och i svåra fall behövs vätska, kalk och näring som veterinären ger. Prognosen är god, särskilt om djuret fortfarande äter. Stora mängder tillskott på eget initiativ är inte svaret, för överdosering skadar också.
Amfibier får också MBD. Orsakerna är brist på kalcium och D3 i kosten, felaktig UVB och ett felaktigt förhållande mellan kalcium och fosfor i det vatten djuren lever i. Även fluor i vattnet kan ge liknande förändringar. Tecken är deformerade käkar, brutna långa ben, sned ryggrad, darrningar och uppsvälld kropp. Behandlingen följer samma princip: rättad kost och ljus under veterinärens ledning. Hos Agalychnis spurrelli i fångenskap ger MBD sned ryggrad, deformerade långa ben och brott på lårben och svansbenet (urostylen).
Problem med hudskifte
Alla reptiler skiftar hud. Ormar skiftar huden i ett stycke, och ögonlocken över ögonen följer med, medan ödlor skiftar i flagor. Frekvensen beror på art, ålder, tillväxt, kost och skötsel.
Hudskiftesproblem, dysekdysis, är tecken på att något i skötseln haltar. Orsakerna är låg luftfuktighet, brist på råa ytor att gnida sig mot, parasiter som kvalster, kostbrister, infektioner och nedsatt sköldkörtelfunktion. Fuktighet handlar också om mikroklimat: även arter från torra områden, till exempel Eublepharis macularius, behöver ett lokalt fuktigt ställe för att undvika problem med hudskiftet.
Viktiga ställen är ögonskölden hos ormar och ringar av hud runt tår och svansspets, som kan sitta fast. Ormens ögonlock, de genomskinliga sköldarna över ögonen, ska falla av med huden. Om de blir kvar kan det hjälpa att lägga djuret över natten i en varm, ventilerad låda med fuktiga handdukar. Faller de inte av kan de tas bort försiktigt med förstoring och fina instrument. Använd aldrig våld, för hornhinnan kan skadas.
Upprepade problem, hud som skiftas i bitar, och knölar eller sår under hudresterna kräver en veterinär. De kan bero på kvalster, infektion eller sjukdom och ska undersökas.
Hos amfibier är kraftigt ökat hudskifte och slembildning ett tecken på sjukdom och ska tas på allvar, särskilt hos nya djur, eftersom det kan vara chytrid (se temat om karantän och hygien).
Parasiter
Kvalster, maskar och encelliga parasiter är vanliga hos nyinköpta och vildfångade djur och kan växa till ett problem hos djur som hålls för trångt eller på smutsiga underlag. Djur med många parasiter blir slöa och magra, och vissa dör.
Kvalster syns med blotta ögat, men är svåra att se i små antal. Placera djuret över ett vitt papper och stryk det försiktigt: kvalster som faller av syns som små rörliga prickar. Kraftigt angrepp ger blodbrist och kan överföra bakterier. Kvalster behandlas av veterinären, och terrariet ska rengöras samtidigt.
Rundmaskar finns hos alla ordningar av reptiler. Spolmaskar kan hos ormar ge aptitlöshet, kräkning och stora knölar i tarmen, och vissa larver kan troligen tränga genom huden. Ta därför bort avföring genast, så att djuret inte smittas på nytt. Koccidier är encelliga parasiter med direkt livscykel; deras oocystor överlever veckor i uttorkat tillstånd, och de kan bli mycket talrika hos djur med försvagat immunförsvar. Det kräver daglig rengöring av terrariet. Hos amfibier orsakas kloakframfall ofta av parasiter och ska behandlas snabbt av veterinär, eftersom utfallet blir bäst ju förr det sätts på plats.
Träckprov avgör vilka parasiter det är fråga om och vilken behandling som verkar. Självmedicinering med avmaskningsmedel ger risk för överdosering och resistens. Se temat om karantän och hygien för provtagning och rutin.
Läs mer: Köp av djur: uppfödda djur, vildfångst och transport
Äggbundenhet
Äggbundenhet, dystoki, innebär att en hona inte kan lägga sina ägg, eller att äggen blir kvar efter att de borde ha lagts. Det är en vanlig orsak till veterinärbesök hos reptiler, även bland honor som aldrig har varit tillsammans med en hane, eftersom honor kan lägga ägg utan parning. Hos arter som föder levande ungar kan det sitta kvar ofödda ungar eller obefruktade ägg.
Äggbundenhet är sällan ett akut problem som hos däggdjur och fåglar. Honor kan hålla tillbaka ägg i veckor eller månader efter den förväntade tidpunkten, och därför kan det vara svårt att skilja mellan normal dräktighet och äggbundenhet. Djur med äggbundenhet kan vara slöa, sluta äta eller verka sjuka. Allvarliga ämnesomsättningsstörningar och infektion förvärrar problemet.
Skötseln betyder mycket: honan ska ha lugn och en lämplig läggplats och ett lämpligt underlag, och störningar i ämnesomsättningen ska rättas till. Äggskal kräver stora mängder kalcium, så honor som lägger upprepade gånger, till exempel Correlophus ciliatus, behöver bra tillskott och ljus. Se temat om kalk och vitaminer.
Ägaren kan inte avgöra om äggen sitter fast. Är en hona slö, slutar äta eller verkar sjuk medan hon bär på ägg tas hon till en veterinär. Diagnosen ställs med palpation, röntgen och ultraljud, och veterinären avgör om djuret kan hjälpas med medicin eller måste opereras. Är äggen för stora eller sitter i kläm hjälper inte medicin, och en operation är nödvändig. Försök aldrig själv pressa ut ägg.
Munröta och luftvägsinfektioner
Munröta (stomatit) är en bakteriell infektion i munslemhinnan som drabbar ormar, ödlor och sköldpaddor. Tidiga tecken är små röda prickar i munnen, senare kommer en gulaktig, ostliknande beläggning längs tänderna. I svåra fall sprider sig infektionen till käkbenet, och djuret kan andas in infektiöst material, så att lunginflammation uppstår. A-vitaminbrist kan ligga bakom, särskilt hos sköldpaddor och ödlor. Munröta hör hemma hos veterinären, som tar prover från den djupa vävnaden under beläggningen och behandlar med rengöring, medicin och stöd.
Luftvägsinfektioner är vanliga hos reptiler. De påverkas av parasiter, fel temperatur och luftfuktighet, dålig ventilation, smuts, samtidig sjukdom och felnäring. Sköldpaddor och ödlor med luftvägsinfektion har ofta också A-vitaminbrist. Tecken är öppen mun, ansträngd andning, väsande eller bubblande ljud och slem i näsa och mun.
Förebyggande är att hålla temperatur och luftfuktighet rätt för arten, se till att ventilationen är god och rengöra terrariet, så att underlaget inte blir vått och smutsigt. Felaktiga temperaturer och luftfuktigheter rättas till i terrariet, men behandlingen överlåts åt veterinären. Ta med uppgifter om temperaturer och luftfuktighet, så att veterinären kan se var problemet ligger.
Uttorkning och övervikt
Många djur dricker inte ur en skål. Vissa dricker bara droppar från växter och inredning, och djur som inte får den möjligheten torkar långsamt ut. Det gäller särskilt kameleonter, som ofta blir uttorkade om de inte kan dricka droppar från blad. Ett regnsystem eller en droppare som ger regelbundet vatten är därför en nödvändig del av inredningen. Brännskador, som oftast kommer från oskärmade värmekällor, ger vätskeförlust och uttorkning. Långvarig uttorkning kan ge njursvikt och urinsyragikt: urinsyrakristaller i leder och organ gör djuret så öm att det inte vill röra sig, äta eller dricka, och i framskridna fall är prognosen dålig.
Amfibier tar upp vatten genom huden, särskilt genom det område i bäckenregionen som kallas dricksfläcken. Nyinköpta, dåligt närda amfibier i dåligt vatten är särskilt mottagliga för rödbensjuka (red leg), som visar sig som röd undersida av huden och kan vara tecken på allvarlig infektion eller gift. Blåssten ses då och då hos trädlevande grodor och kopplas till för proteinrik kost, svängande temperaturer och uttorkning.
Övervikt är vanligt hos djur i fångenskap. Orsaken är för mycket foder och för lite motion. Hos amfibier ger det stora fettkroppar i bukhålan och fettavlagringar i hornhinnan. Många amfibier fortsätter att äta så länge det finns foder, oavsett deras behov, till exempel Ceratophrys ornata. En kost av enbart möss ger fetma hos arten.
Förebyggande är att fodermängden passar djurets storlek, ålder och aktivitet, att terrariet är tillräckligt stort för rörelse och att fodret varieras. Övervikt behandlas med mer utrymme för rörelse och foder med mindre fett. Fråga veterinären om råd om djuret är tydligt för tjockt, och om en hona misstänks bära på ägg i stället för fett.
Vitamin A-brist hos amfibier
Amfibier kan inte själva bilda karotenoider och vitamin A och måste få dem med fodret. Pilgiftgrodor som Oophaga pumilio och Dendrobates tinctorius lever i fångenskap på små foderdjur som bananflugor och hoppstjärtar, och tillskottet ska därför täcka vitamin A.
Tecken på brist är slöhet, avmagring och oförmåga att fånga byte med tungan, eftersom tungans slemhinna förändras (korttungesyndrom). Djuren kan ha svårt att äta, även om det finns foder, och de blir magra, även om de får insekter.
Överskott är också skadligt. För mycket vitamin A kan störa D3 och bidra till MBD. Tillskott ska därför ges enligt en plan och inte på måfå. Diagnosen ställs genom genomgång av kosten och undersökning hos veterinären, och behandlingen är justering av kost och tillskott. Se temat om kalk och vitaminer.
Hos reptiler är A-vitaminbrist vanlig hos vattenlevande sköldpaddor och insektsätande ödlor som får ett foder med för lite färdigbildat vitamin A. Betakaroten, som många tillskott innehåller, kan många reptiler inte omsätta. Brist ger dålig tillväxt, aptitlöshet, svullna ögonlock och munröta, och senare följer luftvägsinfektion och njurproblem. Behandlingen är bättre kost och tillskott med färdigbildat vitamin A. Vitamin A som injektion avråds, eftersom en överdos ger rodnad och avflagning av huden. Det avgör veterinären, inte ägaren.
När ska djuret till veterinären
Hitta en veterinär med kunskap om exotiska djur innan djuret blir sjukt. Alla veterinärer behandlar inte reptiler och amfibier, och väntetiden kan vara lång. Fråga om kliniken behandlar arten, och hur man kommer in vid akut sjukdom.
Kontakta veterinären snabbt när djuret:
- har öppen mun, ansträngd andning, väsande eller slem från näsa och mun,
- har kloakframfall, där något kommer ut ur kloaken,
- har brutna eller sneda ben, darrningar, kramper eller inte kan gå normalt,
- är en hona som inte har lagt ägg, men är slö eller har slutat äta,
- har sår, brännskador, stora knölar eller röda områden på huden,
- har en tydlig beläggning i munnen eller svullen käke,
- inte har ätit på längre tid, går ner tydligt i vikt eller kräks,
- är en amfibie med tydliga hudförändringar, kraftigt hudskifte eller apati, särskilt efter köp.
Akuta tecken som ansträngd andning, framfall och allvarliga skador kräver veterinär samma dag. Vid de övriga tecknen kontaktas veterinären så snart som möjligt.
Ta med: djurets historia, viktanteckningar, foderplan, uppgifter om temperaturer, UVB-lampa och lampans ålder, luftfuktighet och terrariets mått. Ta med ett färskt träckprov, avstött hud och en bild av terrariet. Medicin och doseringar är veterinärens ansvar, och ägaren ska inte ge medicin som är ordinerad till ett annat djur eller en annan art. Följ veterinärens anvisningar, och skriv ner förloppet.
Källor
- Nutritional, Metabolic, and Endocrine Diseases of Reptiles (Merck Veterinary Manual). Merck Veterinary Manual, 2025
- Reproductive Diseases of Reptiles (Merck Veterinary Manual). Merck Veterinary Manual, 2025
- Environmental Diseases and Traumatic Injuries of Reptiles (Merck Veterinary Manual). Merck Veterinary Manual, 2025
- Bacterial Diseases of Reptiles (Merck Veterinary Manual). Merck Veterinary Manual, 2025
- Parasitic Diseases of Reptiles (Merck Veterinary Manual). Merck Veterinary Manual, 2025
- Management and Husbandry of Reptiles (Merck Veterinary Manual). Merck Veterinary Manual, 2025
- Noninfectious Disorders of Amphibians (Merck Veterinary Manual). Merck Veterinary Manual, 2025
- Infectious Diseases of Amphibians (Merck Veterinary Manual). Merck Veterinary Manual, 2025
- Radiographic and histological evidence of metabolic bone disease in gliding leaf frogs (Agalychnis spurrelli). Heliyon, 2019
- Reptile Quarantine. Iguana (Reichard), 2004